EN DAG KVAR

Imorgon är det dags!
Snart börjar Innebandyfesten 2010, det ska bli så kul, men det kommer att bli väldigt nervöst och oooliidligt spännande som Peter Harrysson skulle sagt. Vi blev ju vana vid hjärtklappning i damernas sista match i elitserien mot IKSU som avgjordes med 18 sekunder kvar så vi är väl härdade i för sig.

Att vara på Innebandyfesten är stort. Jag har själv spelat innebandyfesten (för Pixbo Wallenstam, såklart!) 2001 och 2003. När vi gick vidare från regionslutspelet till Innebandyfesten blev jag oerhört stolt, vi var bland dem FYRA bästa i Sverige och hade 75% chans att ta en SM-medalj och 25% chans att vinna SM-guld, helt sjukt.

Första gången i Falun fattade man inte riktigt hur stor Innebandyfesten var. Jag minns att vi åkte upp dagen innan semifinalen och att vi fick träna där vi skulle spela dagen efter. Bara en sådan sak liksom, träna på matcharenan, det är väl bara svenska herrlandslaget i fotboll som får göra det inför en viktig kvalmatch till VM eller EM? Man visste såklart att det var SM och att motståndet var ruggigt bra, men det var först vid första tekningen som man riktigt förstod innebörden. Vi var nervösa men ändå taggade. I vår semifinal mötte vi Hässelby/Kälvesta. Matchen gick bra för oss, i 7 sekunder, vi förlorade tekningen och sedan gjorde dem 1-0, jag tror Amanda Wendelstig satte dit den, hon har ju haft en hyfsad utveckling även efter det. Vi hämtade oss aldrig kan jag säga, och vi förlorade med 1-7. Tungt, men den dagen var dem samtidigt som vi var tagna av stundens allvar. Hässelby/Kälvesta vann sedan SM-guldet om jag inte minns fel. För vår del gällde det ändå att ladda om, bronset skulle vi ha. I bronsmatchen mot hemmalaget Kristineberg AIS spelade vi också betydligt bättre och hade 2-2 efter full tid. Straffar var aldrig vår paradgren och vi förlorade igen.

När vi sedan gick vidare till Innebandyfesten en gång till var målet självklart, medalj. Nu spelade vi på hemmaplan i Valhalla och hade därför lite mer publikstöd och vi skulle inte möta Hässelby/Kälvesta (som då bara hette Hässelby) i semin. Vi gjorde en bättre semifinal denna gången, Högdalen stod för motståndet. Rent målmässigt hängde vi med rätt bra men förlorade till slut med 5-8. I motståndarlaget spelade exempelvis Emelie Lindström, Malin Bäckrud (nu Dalbjer) och Helga Karlsson. Jag har kollat ett gamalt matchprotokoll på svenska innebandyförbundets hemsida och den trion gjorde 10 poäng av Högdalens 16 totalt i matchen. För oss var det återigen dags för bronsmatch och vi kunde ju fortfarande nå vårt mål, medalj. Men i bronsmatchen detta år hängde vi tyvärr inte med alls, 0-5 blev visserligen 3-6 men vad hjälpte det.

Att komma fyra är surt, men som sagt, inte dåligt att vara topp fyra i Sverige i sin åldersklass och motståndet är grymt. Så även om det slutar på ett liknande sätt i helgen har tjejerna och killarna gjort det fantastiskt bra, det ska man ha med sig i baktankarna. Alla drömmer om guld, men bara en kan få det.